friendsbloggen

Mina åsikter kring mobbning är att det är förjävligt, ursäkta språket, och att personer som mobbas troligen söker en form av berkräftelse. Fel sorts bekräftelse. varför ska man sitta och trycka ner någon annan i skiten för att själv må bra. När en av mina vänner blev mobbade av mina barndomskompisar så tog det 2 år innan jag vågade säga ifrån. De hade alltså i två års tid förpestat hennes liv genom att kalla henne saker, ringa & skirva elakheter på tillexempel Playahead.se. Jag gjorde alltså så att jag skrev till en av killarna att han genast skulle lägg av med de han gjorde & att om jag inte märker en förändring i hans betéende inom en snar framtid så ringer jag hans föräldrar. sagt & gjort, jag ringde hans mamma vilket resulterade i utegångs förbud och indragna pengar. Han hatade nog mig då, men idag hälsar vi på varandra som om inget hänt. Kanske fick han lite vett i skallen? Inte vet jag, jag vet bara att folk i en utsatt persons umgänge måste agera, förr eller senare, det måste ske.
 
Du vill väl inte själv vara den som blir mobbad & vara den som sitter där utan någon som hjälper utan bara vänder bort blicken och låtsas som ingenting händer. Det är inte okej, på ett vis är det också en sorts mobbning & en falskhet som inte kan jämföras med mycket.
Agera, någon gång kanske det är ni som behöver hjälpen?

Ett inlägg skrivet av quickly.blogg.se.

En otoligt fin text vi fått inskickat från en tjej som hittade den på nätet.

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp'.

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.

När jag gav honom glasögonen sa jag:
'De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång'.
Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela
fotboll med mina vänner. Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag'. Han bara skrattade och gav mig halva
högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!' Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. 'Tack', sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.. 'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia'

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv.

Till det bättre eller till det sämre.

Hej på er!
Det har varit skrämmande dålig uppdatering i Friendsbloggen, då både jag och Emmy haft häcken full och fortfarande har häcken full. Jag skall ialla fall försöka focusera ganska mycket på det här bloggen ett tag framöver, eftersom att ämnen mobbning intresserar mig otroligt mycket. Det är någonting som jag kämpar om att kunna förhindra eller ialla fall minska, så därför måste bloggen komma i rullning igen.

Hoppas att ni fortfarande stannat, trots dålig uppdatering.

Ungefär var 6e barn mellan 9 och 16 år har någon gång råkat ut för nätmobbning. Värst är det faktiskt för flickor, där drabbas var 4e flicka av nätmobbning. Det är på skolan, fritids och nätet som mobbning förekommer, alla platser där barnen tillbringar sin vakna tid.  Skillnaden mellan skola/fritids och nätet är att det inte finns några vuxna på nätet som kan "övervaka" vad som sker där. Av 1035 föräldrar till barn mellan 9 och 16 år uppger var 6e att detas barn någon gång blivit mobbade på nätet och bland föräldrar till flickor så var det var fjärde. Det är också var 3e föräldrer som är oroliga över nätmobbningen och vet inte hur de ska skydda sina barn mot nätmobbning.

Nu är ju den stora frågan. HUR ska vi kunna stoppa nätmobbningen? Detta får inte förekomma på några vis....

Fem flickor har åtalats vid Lunds tingsrätt för att ha mobbat en 14-årig flicka på en högstadieskola i Skåne. Mobbningen ledde till att 14-åringen försökte ta livet av sig, skriver Skånska Dagbladet.

De fem flickorna, varav fyra gick i nionde klass när händelserna inträffade förra året, åtalas för ofredande och åklagaren kräver ungdomstjänst. Enligt åtalet fick 14-åringen varje dag höra att hon var tjock, ful och äcklig och de åtalade flickorna hotade henne även med stryk.

En av de åtalade flickorna, som i dag är 17 år, har erkänt att hon har skickat e-post och sms med kränkande innehåll men nekar i övrigt till brott. Det gör de övriga åtalade också. Källa: Aftonbladet

---

Skönt att det tas tag i händelser som ovan, men verkligen trist att det skall behöva gå så långt att offret försöker ta livet av sig innan någonting sker. Vad skall vi göra för att förhindra sånt här nu tjejer och killar? Har ni några förslag?

När jag gick i högstadiet blev jag utsatt för mobbning av några pojkar som jag var tvungen att träffa varje vecka eftersom vi hade språk tillsammans. Varje gång jag skulle säga något, skrattade dom. Varje gång jag råkade säga fel, fnissade dom. Viskade dumma kommentarer och hånlog hela tiden mot mig. När detta hade pågått ett tag bestämde jag mig att gå och säga till min klasslärare. Jag berättade som det var och hon ordnade så jag, min klasslärare, pojkarna och rektorn satte oss ner så jag fick berätta hur JAG upplevde det. Jag fick stöd från både min klasslärare och rektorn och pojkarna skämdes verkligen, efter detta samtal sa dom aldrig något dumt igen till mig.
Det GÅR att stoppa mobbning, även själv, man måste bara vara stark och våga säga till. Om du inte vet vad du ska göra, gå till en vuxen på skolan eller till en förälder så dom får försöka stoppa mobbning. Genom att EN person höjer rösten och säger NEJ till mobbning ökar detta självförtroendet för alla andra mobbade barn/ungdomar och vuxna att också säga ifrån.

Tack för mig!

Ett inlägg skrivet av sizz.blogg.se

Du sitter där i korridoren och önskar att lektionen snart ska börja. Du har inte vågat äta lunch en enda gång i skolan. För du är rädd.
Rädd att behöva få blickar och att folk ska skratta åt dig, när du sitter där ensam i matsalen. Istället sitter du gömd på toaletten och lyssnar på hög musik eller sätter dig i den ödsliga korridoren där ingen vistas. Så folk slipper se dig tänker du, så att ingen ska behöva störas av dig.

Du sätter dig i klassrummet, rummet fylls av skoltrötta elever. Alla stolarna fylls förutom en stol, det är den bredvid dig, ingen vill sätta sig där. Men så plötsligt är det någon som går fram mot dig. Tankarna går runt på dig, det syns.

Du blir alldeles röd i ansiktet och tänker, är det idag det ska hända? Någon som ser mig för första gången och någon tänker sätta sig bredvid mig. Men personen tar bara stolen och sätter sig någon annanstans i klassrummet längst ifrån dig.

Det var sista gången du kom till skolan.
Du gav upp, livet hade inte längre någon mening.

Skrivet av Fredrika.

Är det någonting som vi på friendsbloggen avskyr mer än mobbningen i sig, så är det vuxna människor som har som jobb att hålla barn och ungdomar trygga på sin skola, inte bryr sig eller reagerar när mobbning och utfrysning pågår.

Ett exempel på detta tragiska och hemska ting är detta(pdf).
Det handlar om lilla Michaela Silfverberg som mobbades under hela sin skoltid (med undantag för något år på mellanstadiet). Skolan gjorde ingenting för att hjälpa eller stoppa detta och det slutade så illa att Michaela tog sitt eget liv. Mamman anmälde skolan till skolverket, hur det gick är ännu oklart, men vi återkommer med detta. [Må du vila i frid fina Michaela]

Vad skall vi göra när inte ens skolan står på offrets sida?
Vi har fått ett mail från två tjejer som går på en sådan skola, det har beslutat sig för att ta saken i egna händer och har faktiskt fått tillåtelse att ordna en temadag. Enligt skolan fanns det från början inte pengar till detta, trots att de nyligen kostat på salarna helt nya möbler. Här undrar jag vad ledningen och liknande tänker. Vad är egentligen prio ett? Snygga möbler eller barn och ungdomars trygghet? Det är inget nytt att mobbning i värsta fall kan leda till självmord, är det så vi vill att Sveriges skolor skall se ut?

Jag beundrar ialla fall dessa två tjejer, som trots motarbetandet från skolan, inte gav upp och fortsatte kämpa för det dom tror på. Temadagen kommer ske nu i Februari och jag håller mina båda tummar för att det ger otroligt mycket, för er, skolans elever, mobbare, offer samt lärare och personal. Jag skall se till att uppdatera er om denna temadag när den skett.

Gör din skola någonting för att motverka mobbningen?
Om JA: Vad för något?
Om NEJ: Gör du någonting för att stoppa mobbningen i din skola?

Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst, satt som sten, saknaden efter vänskap fanns kvar hela tiden. Allt känndes så meningslöst. Hon försökte förtränga allt men det gick inte, allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från 1 till 9 onde klass. Allas kalla blickar och de glåpord som kom ut ur deras munnar. När alla lekte på skolgården, hade alla någon att leka med. tjejerna lekte häst, hoppade rep eller bytte sina bokmärken. Killarna spelade basket ute på gården eller spelade landhocky alla verkade ha de så kul skrattade och pratade om vartannat. Men längst in under den stora eken på skolgården stod en liten flicka hon var alldeles ensam, Hon var lång späd hade sitt blonda hår uppsatt i en fläta i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte leka med dom andra barnen. Hon kände hur tårarna ville fram hon försökte hålla dom tillbaka men det gick inte tårarna bara rann nedför hennes bleka kinder. Detta upprepades varje dag. Det blev ett stort hål i hennes bröst och de växte varje dag som gick. Det fanns speciellt 2 killar som hon var rädd för den ena var lång rödårig och hade massa fräknar. Den andra var kortare, brunt hår.. dom var alltid elaka mot henne, det enda hon kunde höra från dom var.
- Benrangel, mes, du är så ful så ingen kille vill ha dig. Har du anorexia eller?
Hon mådde jättedåligt över detta, Men de fanns även ett tjejgäng på 5 st tjejer, dom var också så elaka mot henne, viskade bakom hennes rygg, skrattade åt henne hela tiden.
Dom trodde också dom var så snygga och populära.
Sen passade dom på att utnyttja hennes vänskap när de passade dom.

När hon började i 7 an så hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre och trodde att det skulle bli ändring på hennes liv. Men de pratades fortfarande skit om henne.
Hennes nya klasskompisar verkade inte bry sig alls. Men de fanns en tjej som hon hade lärt känna i 4 an henne kunde hon åtminstonde prata med.

Hon var den enda vännen hon hade alla andra pratade skit om henne. Hon kunde känna allas blickar i ryggen.

När de var dags för lunch så trängde alla sig före henne i kön. Hon fick inte sitta vid dom andras bord. När hon väl fick sitta med dom andra så blev hon retad jämt, ofta sa dom.
- Stäng munnen när du tuggar fy vad du är äcklig.

Hon tyckte de var så jobbigt att få höra samma visa jämt.
Gymnastiklektionerna var så riktigt jobbiga. Hon blev alltid vald sist på gympan. Det klagades hela tiden. Antingen var hon för dålig, långsam eller enbart knäpp inte kunde sammarbeta med alla andra. Det värsta hon kunde tänka sig var alla bollsporter, och hinderbanan.
Alltid så fick hon höra.....
- Vad dålig du är skärp dig för fan, ta bollen då men åååååååh.
Dom suckade alltid och blängde på henne.

Hon hatade redovisning i skolan så mycket, varje gång dom hade gjort eget arbete eller skrivit en bokrecension. hennes hjärta började slå fortare, hon kände sig yr och hon började få handsvett som hon aldrig brukade få. Ångesten började komma fram hon blev alldeles matt, benen darrade, rösten darrade och hon började stamma. Hon blev illröd i ansiktet. Hon kände allas blickar mot henne. Hon blev alldeles knäsvag hjärtat bultade i bröstet. När hon hade börjat läsa såg hon hur allas ansiktsuttryck ändrades till grova flin och skratt.
pga detta så fick hon inlärning och koncentrationssvårigheter.
En helt vanlig dag i skolan, kom en tjej fram till henne som hon kände lite, hon räckte över ett brev till henne, och sa
- När du läser detta så är du och jag inte vänner mer.
Hon blev alldeles matt i kroppen och frös fast i marken. hon tvekade innan hon med darrande händer öppnade brevet. Där stod de.
Du är så knepig, dum, knäpp, och trög. Sen att hon skulle låta en kompis till henne vara i fred,
Sen att hon skulle sluta med att skicka brev till tjejens kompis. men de hade ju inte hon med att göra alls.

När hon läste klart brevet så blev de en stor klump i hennes bröst. Men de var tur att skolan var slut för dagen. så hon skyndade sig hem. Hennes mamma såg att allt inte stod rätt till.
Då bröt de ut tårarna bara rann hela tiden gick inte att stoppa. Hon tog upp lappen ur fickan och räckte den till sin mamma. Efter ett tag hade mammans ögon tåras och tårarna rann nedför hennes kinder med.

Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan. och hon fick läsa hela brevet också.
de träffades senare för ett möte, Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan. Han blev så beskymmrad, och besviken på att detta kunde hända. Han skickade ner tjejen till honom för ett möte. Det blev ett långt möte. Efter det så kändes de lite bättre, hon hade stöd av hennes lillasyster och hennes vänner på skolan.

Hon hatade sig själv för att hon var så feg och inte sa emot eller gav igen. Hon kan fortfarande höra alla ord eka i huvudet.
Hon lider fortfarande av svår depression och ångest, har fortfarander svårt att redovisa för folk,
Tar tid att läka alla sår som sitter inborrade i hennes kropp.

Skriven av Johanna Crepin

När sista lektionen var slut hade han fortfarande en hemsk smärta i magen, huvudet dunkade och ena benet hade fått sig ett rejält skrapsår. Men som tur var hade han inte fått några synliga blåmärken, så han skulle inte få några obehagliga frågor hemma. Men dagen var inte slut än. Han visste att de väntade på honom utanför skolan, väntade med sina knytnävar och hungriga ögon. Han ville bara hem, lägga sig i sängen och låta tiden gå. Lyssna på musik och glömma. Men han visste att det för tillfället var omöjligt, han måste ta sig förbi dem först. Men han visste att det inte gick, han hade försökt. De spred alltid ut sig så han inte hade någonstans att ta vägen, som en räv som blivit fångad i sitt gryt. Han gick där, med ansiktet mot marken och ena handen på magen som för att lindra smärtan, när de såg honom. De ropade åt varandra och samlade ihop sig innan de började gå emot honom. De omringade honom, så som de brukade göra.

 

”Är du rädd, lilla äckel?” frågade en av dem. ”Det borde du vara”, fortsatte han, ”för efter detta kommer du inte ens kunna gå.” sade han och slog hårt i magen, där det gjorde som ondast. Pojken stönade till och kippade efter andan. Killen som gett slaget tog tag i håret på pojken och ryckte upp huvudet. En smäll på käften, pojken kände hur läppen sprack. Ännu en smäll, och ännu en. Nu blödde näsan, den kändes knäckt. Det började skymma för ögonen på honom, han såg suddigt. Plötsligt hörde han ett rop.

 

”Låt honom vara!” sade den. Det var samma vackra röst som hälsat på honom tidigare på dagen. Greppet om hans bakhuvud lossnade och han segnade ner på marken.

 

”Ser ni inte att ni gör honom illa? Jävla idioter, stick och brinn med er!” fortsatte den vackra rösten. Det lät som en ängels röst. Kanske det är en ängel som kom för att rädda mig idag, tänkte pojken där han låg med slutna ögon. Det vore första gången.

Han såg när de avlägsnade sig snabbt, och en hand tog varsamt honom om nacken och satte honom i en sorts halvliggande ställning. Han öppnade ögonen, och såg in i de vackraste ögonen han någonsin sett. Det var hon. Tjejen. Han log. Och hon log tillbaka.

 

Novellen är skriven av Emmy och är baserad på en verklig händelse....